Corinna och jag | Pia Busk | Språk: Danska

Sexualitetens mörka sida är det centrala temat för poeten Pia Busk. I sin andra diktsamling fördjupar hon sitt litterära projekt med en omfattande versberättelse som bygger på både antika elegiska dikter och samtida råa erfarenheter.

Berättaren, en ung kvinna, får under de tidiga vårmånaderna runt millennieskiftet besök av en äldre, haltande professor. Förhållandet utvecklas och snart kommer professorn som regelbunden gäst varje vecka. Med kastanjeträdets ljusgröna löv utanför det öppna fönstret i hennes rum är lektionen att ligga mellan lakanen och läsa Ovidius latin. Från Ovidius kommer också den kvinna som professorn är förälskad i och som återspeglas i titeln: det är Corinna från Ovidius första och mest erotiska dikt: Amores.

Men professorns förälskelse i Corinna och hans besatthet av den romerska antiken och den episka poesin smittar av sig på den unga kvinnan. Genom professorns grå ringar av stjärnljus i ögonen ser hon tillbaka genom tiderna och Ovidius passioner. Hon omfamnar Corinna och börjar se en tvillingvärld genom sina egna och en romersk älskarinnas ögon.

Förhållandet varar i elva år, och med tiden kan hon inte längre dölja sina egna problem: dubbellivet, missbruket och den märkliga nya erfarenhet som det innebär för henne att skriva ner saker och ting i de chinböcker som hon använder för att hålla reda på sina möten. Det är chinböckerna, tillsammans med Ovidius Amores, som senare kommer att utgöra råmaterialet för denna växande diktberättelse.

Corinna och jag är en trio av Ovidius, heroin och poesi. Medan det centrala temat i den första delen är Ovidius dikter och professorns tragikomiska karaktär, fokuserar den andra delen, Kastanjely, på berättarens hårda avgiftning. Bland annat finns en svit som kallas "Metadonsonetter"

Det er en kunst at blande heroin og kokain.
Ingen skal sige andet. Der er kunstnere
iblandt os: dygtige hænder, som blander
pulvere, så de racer side om side i det kapløb,
enhver junkie afholder i sine hullede blodbaner.
Du er lodret åndssvag, hvis du ikke tror
på den metafor. Det var den første linje, jeg nogensinde
skrev, og den er lige så klodset som den er ærlig:
En ny hånd fordeler de små bunker på spejlet, min hånd,
kan du høre, hvordan barberbladet skrider,
og jeg lægger alt for meget i ordene: gylden tjære,
optursnektar, mudderslik, sød smat, honeyball.
Og når linjerne bare er fulde af lort? ”Det er som metadon,”
sagde min roommate: ”Alting smager af prosa.”

Det er et konkret og sanset vidnesbyrd fra en af livets mere smertefulde ’afdelinger.’ Man kommer til at tro på, at der er kunstnere iblandt os. Man tror på den hjælpeløshed, hvor barberbladet skrider

henover et arret spejl.

Tredje og sidste

suite har titlen Den ny

tosomhed og bes